elinmarilynsvedin

Jag ligger vaken och tänker på förr, känner saknaden bränner i bröstet och tårarna trycker på. Jag tänker på allt vi gjorde tillsammans, hur allt var, hur jag kände, hur jag mådde, vad jag gjorde, vad du gjorde. Allt vi gick igenom och var vi är nu. Det är längesedan nu, men jag kan fortfarande inte förstå. Och jag är rädd att jag aldrig kommer göra det. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att få slippa känna så som jag gör just nu. Jag saknar någon som kanske inte ens finns. Det är hemskt och det gör ont i mig. Jag önskar jag bara kunde vända ryggen till och släppa allt. Jag har försökt, det är omöjligt... Men jag hoppas, en vackerdag att det löser sig, på vilket sätt som helst.. Bara det blir bra

har jag fått smaka på så in i helvetes mycket den senaste tiden. ja, skyll mig själv hit och dit. Men det är inte rättvist.. jag älskar att gå ut och roa mig, det är nog bland det bästa jag vet, men det spelar ingen roll om jag går all in, eller bara tar något glas, jag mår alltid dåligt. som idag.. jag har legat i sängen hela dagen, och typ hela kvällen.. Jag börjar jobba 23.00. Då vaknade jag även till liv, äntligen!

Igår körde vi järnet, riktigt roligt hade vi. Jag skulle ta det lugnt, hah, när ska jag lära mig, det finns inget lugn i mig. Jag är stormen själv. Eller oftast. Senaste tiden har jag fått höra från många olika håll att, det finns inge stop i mig. Och det är nog sant det! Jag är värst, jag ska alltid vara värst. Men då få jag sota för det nästa dag också, men det hindrar mig inte, jag kan lika gärna köra lika hårt igen nästa dag, om inte ännu hårdare. Jag bara får inte missa någonting! Nej helvete eller! Det vore ju katastrof!!!! Världen skulle gå under! Just på grund av det är det jobbigt att jag varken kan klona mig själv, eller har en massa pengar. Jag kan inte vara överallt. Jag har inte råd att alltid betala in mig överallt. Detta brukar ge mig lite panik ibland, och jag skrattar åt mig själv när jag tänker på det. När ska jag växa upp och inse på riktigt, att det finns mycket viktigare saker att lägga energi på.. än att oroa sig för att välja fel ställe. För att missa någonting. haha, jag är rolig jag. och nu kan jag inte hålla mig för vad jag skrivit här, bara en massa tok, som vanligt. ni borde vara van kan jag tycka.

Imorgon ska jag iaf må som jag förtjänar, riktigt jävla bra! Förhoppningsvis vill någon äta på bite line med mig också, då kommer jag känna mig som ... vem vette fan! Jag kommer må bäst då! Hoppas ni andra är sjukt bakis, så som jag var idag, då kommer jag vara nöjd. Skadeglädje är en stor favorit. GODNATT!

Nu har jag haft ont i magen i fleeera dagar, inge jätteont men konstant en svidande smärta. Och det ger aldrig med sig, och jag vet inte vad det är. Men väldigt irriterande och störande är det, och det blir värre när jag äter. Men som jag säkert nämnt 1000 ggr förut, jag börjar bli van, men samtidigt väldigt väldigt less på det. Orkar inte åka och kolla vad det är heller om det inte blir värre förståss. Men man får ju ingen hjälp om man åker och och ber om det heller. Dom klämmer lite och säger att det går över eller så får jag nå tuggtabletter som smakar skit som inte ens hjälper. Så jag antar det bara är att härda.
men nu ska jag springa ut för pappsen kommer och vi ska åka och storhandla. äntligen ska jag fylla mitt kylskåp igen! hej hopp

jag har nu varje kväll i ja.. nästan en vecka suttit och läst om LCHF-dieten, eftersom jag vill börja med någonting som innehåller mycket att det jag tycker om att äta, vilket förhoppningsvis ska få mig att hålla mig 100% till den dieten, så att jag känner några resultat. Jag har tänkt att jag ska börja dra ner på kolhydraterna nu, men inte ge mig in på någonting helhjärtat förrän jag varit hos en dietist, och har nu fått tid den 11/7.
Men satt nu och läste en del kommetarer folk har skrivit om dieten. Och här kommer en som gjorde mig hyffsat motiverad, med tanke på hur mycket problem med magvärk jag haft senaste åren: (detta var skrivet i april)

Hej! Jag har hållit på med lchf-programmet sedan 14 mars i år, alltså inte särskild länge. Vikten har inte minskat, men det kanske beror på att jag inte har alldeles för mycket att ta bort längre. Syftet var viktminskning, men de positiva effekterna jag fått hittills gör att jag vill fortsätta med programmet, kanske livet ut. Vad är dessa effekter då? Jo, problemen med magen har helt försvunnit. Jag har aldrig ont längre, inte ens i gallan som tidigare. Min irriterade tarm har lugnat ner sig (av läkare diagnostiserad).Inga gaser och ingen uppblåshet. Magen sköter sig som en klocka. Jag har fått ett energitillskott som jag inte trodde var möjligt samtidigt som jag efter år av problem med sömnen sover som en gris. Som resultat av bättre sömn har minnet blivit bättre, samt koncentrationsförmågan skärpts. Jag har kommit ifrån mitt ständiga behov av att äta konstanst eftersom blodsockret inte sjunker som det gjorde förrut. Dessa blodsockerfall resulterade i illamående och kräkningar om jag inte åt mycket täta mål. Efter ca 3 veckor med kosten hade exemet i mina händer försvunnit. Men av alla dessa effekter är ändå magen och blodsockret det viktigaste. Det känns helt underbart att kunna leva ett normalt liv, vilket jag inte kunnat göra under väldigt lång tid. Jag kan bara rikta min tacksamhet till alla dem som arbetat fram råden och aktivt fortsätter att ge mig råd med den nya kosten.


Jag är dock lite smått tveksam till allt fett som är tillåtet. Men väljer man rätt ska det tydligen fungera bra, men har läst mycket olika angående viktnedgång, vissa går inte ner alls, medan det går ganska fort ner för vissa. Självklart är sånna här saker individuella, så jag kan ju inte veta förrän jag provat. Men ett stort plus vore ju att få slippa den här hemska smärtan jag har i magen då och då, som tex NU..
Så nu ska jag bara vänta och se vad dietisten säger. Ska bli spännande!

EN VACKER DAG

 

jag biter och biter och biter och biter och verkligen biter ihop. Jag försöker tänka possitivt "det kommer jag".. och förhoppningsvis så gör de det också. Men ibland är det så svårt att tro. Jag vill bara sitta i ditt huvud och veta vad du tänker. GAAAAAAAAAAAAAAH.

Annars har jag haft en trevligt dag. Började med lunch på olerays med Safina och Anna innan vi drog oss vidare mot Birsta. Efter det rullade jag hem och to tag i halva disken, gjorde lite yoga, synd jag har en limpa på magen som tar emot och gör mig omotiverad samtidigt som det gör mig yttersat motiverad. Efter det körde jag någon annan träning tills svetten rann och ansiktet hade bytt färg. Efter det har jag haft sjukt ont i magen, vilat, varit på ica med anna och hyrt film och köpt grönsaker, åkt tillbaka till ica för att be om en film som faktiskt fungerade, sett på filmen som var skit. Och bara umgåt med anna och safina. Nu sitter jag bara här och tänker, för mycket faktiskt. Som varje dag senaste tiden. och nu orkar jag inte kladda här mer. TACK & HEJ!

haft en jättefin dag med evelina i birsta, där vi sprang runt och shoppade loss från 13-18. Följt av fotboll på ett småkallt och regnigt kuben, men vad gör man inte. proppdommare dock, borde fått sig en tjyvsmäll kan man tycka.
Avslutade det hela med banansplit-milkshake från max. grymt god var den, kan jag absolut rekomendera! slurp sa det så hade vi alla tre druckit upp dom. Nu sitter jag med en mage full med gotta, halsbränna och småfryser lite, ska snart ta och bädda ner mig för lite sudoku och heroes innan jag ska försöka sova.

Tiden läker alla sår? Betyder inte det att saker och ting ska kännas lättare, att man ska må någolunda bättre eftersom tiden går? Det är så jag har tagit det. Men ju mer tid som går ju mer tvivlar jag.
Efter så lång tid som gått sedan jag totalt föll samman känner jag att jag fan inte alls kommit särskillt långt alls. Det gör fortfarande i princip lika ont i hjärtat som då, det bränner lika illa i bröstet när jag tänker på det, och saknaden är precis lika stor, om inte större. Och jag har svårare och svårare att tro att jag någonsin kommer komma över det helt. Och nu medan jag skriver detta, hör jag hur alla säger till mig "det är självklart att du gör". Men är det så självklart? När jag efter, ja jag vet inte ens hur lång  tid som gått.. och jag sitter fortfarande kvar här i min sorg.
Jag beskrev för mamma för ett tag sedan att även om jag är glad ligger det som ett tunt tunt lager med sorgsenhet över, som aldrig riktigt försvinner. Jag börjar inse vad det är för någonting. Jag vet bara inte hur jag ska bli av med det. Eller få det att gå över till en annan, bättre känsla åtminstone.
Eller förståelse, det kanske räcker. Det kanske till och med tar mig ganska långt. Lite ärlighet, känslighet, att rensa luften. I wish i wish, antagligen helt i onödan.
Tesat sticka en taggig kvist i bröstet, långt in, det tar tid innan det ens känns som om det börjar läka, när det väl känns lite bättre kommer jag och vrider om, även om jag gör det ytterst ytterst lite, nå millimeter bara.. det svider. Det är nog det närmsta jag kan komma hur det har känts och känns för det mesta.


visst, jag är en pessimist, har alltid varit och lär sorgligt nog alltid vara, men det är svårt att vara glad när någon jävlar med den där förbannade kvisten hela tiden, vare sig det är med flit eller inte... det är bara så det känns..







hur kan man känna och sakna nå så mycket som inte bryr sig ett jävla skit. eller åtminstone inte har mage att visa det om det är så. jag vet inte vilket som är värst. jag lär heller aldrig få veta hur det ligger till.. bara mitt psyke kan släppa och istället förstå att jag säkert klara mig minst lika bra själv..

Det här med mat ger mig panik. Jag äter ytterst sällan någonting hemma, och de få gånger jag gör det kan jag inte äta upp. Jag minns inte sist jag åt upp maten som tillagats hemma. Jag blir äcklad och illamående. till och med nu då jag kokade två ägg, jag åt ett halvt, sedan gick det inte. Och tanken på att ens vilja laga mat och försöka äta blir mindre och mindre. Det här är inte bra! Jag har inte råd att äta ute varje dag.. ska jag måste svälta då?

Klockan är ställd på 09.30 imorgon. Min backup är Evelinas väckningssamtal. Jag ska på EGO imorgon, äntligen! Var månader sedan jag var där sist, och jag har bestämt mig föratt börja med en kvarts löpning. Lär hata mig själv imorgon när jag ställer mig på bandet och inser att jag knappt orkar promenera en kvart. Men biter man inte ihop så kommer man ingen vart heller. Sedan blir det fokus på armar och ben. Träningsvärken från Tarzanstigen har börjar förvinna helt och det känns inte riktigt bra, så nu kör vi, heja heja!

Nä nu måste jag sätta igång. Nu när solen och värmen är här och ingenting egentligen kan hindra mig förutom jag själv då! Jag ska börja springa, och jag tror med handen på hjärtat att jag kommer älska det. När jag väl kommit igång ordentligt vill säga. Till en början kommer jag spotta, svära och iprincip hata mig själv för att jag låtit mig leva som en soffpotatis i hela mitt liv och inte kommer orka springa mer än några minuter. Men sen, när jag efter många om och men och säker tusentals försök att komma någon vart, då kommer jag älska det, OM mina benhinnor tillåter. Vilket dom måste göra. Kan man träna upp dom? Mina är såfruktansvärt "dåliga" eller hur man ska uttrycka det?! Under hela min gymnasietid kunde jag inte ta mig till skolan utan att behöva stanna minst en gång för att "gnugga" mina smalben så verken skulle försvinna. Och då måste jag tillägga att jag hade inte ens fem minuters promenad till skolan. Så det borde förklara hur mycket problem jag har med dom. Men jag ska kämpa emot så gott det går! Och så hoppas jag ni håller tummarna för mig.

Vad är det med allt detta sökande efter bekräftelse? Tycker det är så sorgligt. Självklart behöver alla människor få lite bekräftelse då och då. Men vissa tar det lite för långt kan jag tycka. När det går så långt så folk är villiga att såra andra människor för att få en gnutta bekräftelse från någon som egentligen inte betyder någonting för personen, då har det gått för långt.
Det är så sorgligt att se så fina människor bara sträva efter att få höra fina saker och ha någon som berättar hur fina och bra dom är, fast det egentligen inte finns någon attraktion tillbaka, men endå de ger sig in på det bara för att få den där bekräftelsen, tills att nästa person dyker upp vill säga.
Att inte bara inse varifrån den riktiga bekräftelsen kommer ifrån istället för att ta den för given, det får en att må så mycket bättre än att från nya personer titt och tätt få några fina komplimanger som efter några veckor är som bortblåsta och glömda.

Är dom små orden verkligen värd alla tårar och all smärta de framkallar någon som ger en allt det där och så mycket mer, men som man valt att blunda för och ta för givet eftersom man vet att den personen verkligen tycker så. Det är väl det som är den viktiga och riktiga bekräftelsen inte när den kommer från någon som inte ens känner en, som tycker man ser bra ut utan att veta någonting mer. Utan att ha sett det som verkligen är vackert hos personen i fråga. Det kanske är så vi fungerar ibland, vi ser inte det som egentligen betyder.. men vissa borde verkligen ta och tänka om. Vad får mig att må bäst i längden? Vad det är värt att förlora för att få lite bekräftelse som sedan glöms på en kvart..

I vanliga fall har jag väldig beslutångest vad gäller ALLT! Men nu idag, när jag knappt fått någon sömn allt, är det helt sjukt. Jag kan inte komma fram till någonting alls, och jag har ingen aning om vad jag känner för att göra. Jag sitter som ett jäkla ufo och bara stirrar och väntar på att fixa nästa maskin med tvätt. Men en sak är säker, nu är jag trött på att tvätta. Jag är trött på att ränna sex långa trappor upp och ner för EN maskin med tvätt. Jag har sprungit så sedan åtta imorse, det börjar bli tråkigt, och så gör det mig hungrig men samtidigt illamående. Har dock en maskin i nu, och måste köra en till också, sen ska det ju torkrumlas också.. Jag kommer garanterat ha träningsvärk imorgon, men det är väl på tiden kan man tycka!

Men nu ska jag återgå till min förvirrad sinnenärvaro (kan man ens uttrycka sig så?). Stirra in i tomma intet, få för mig att sätta mig ute i solen men fem minuter senare ångra mig, överväga dammsugning sekunden efter skaka på huvudet åt den dumma idén, röja bland allt smink jag lyckats samla på mig, men vända innan jag ens sett kaoset... and so on

Nu gav jag precis upp. Jag gäspar så mycket så det kommer tårar, endå kan jag inte sova.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?
Så nu har jag gett upp! Jag ska endå tvätta om drygt en timme så onödigt att försöka för om jag väl skulle somna är jag rädd att jag skiter i tvätten och det får jag inte göra!

Synd det är helg nudå, så jag inte kan trötta ut mig helt och lägga mig i vettig tid, för det lär ju inte hända med tanke på att det är fredag!

Kanske man ska ta sig en energidryck snart då? Fast å andra sidan mår jag pissilla..
Åh, det här suger!

Min stora last här i livet är nog det nu ser på bilden här nedan. Och just nu är det ett enda kaos. Tror att det börjar bli dax att städa mitt lilla skönhetförråd. Vissa saker har jag ju inte ens packat upp sedan jag flyttade hit och ligger i kartonger i stora högar. Vem vet jag kanske hittar någonting spännande där när jag väl tar tag i det!
Hade gärna hittar tavellister att ställa upp ögonskuggor bla, men de får inte vara längre än 40 cm. Finns det tro?

uuuh, jag såg ett litet kryp krypa inne på min toa. så nu sitter jag och är livrädd för att se kryp. har till och med slängt av mig alla (nästan) kläder för att se om jaghar nå kryppå mig. Det kliar överallt, och jag har nu suttit och inbillat mig saker sedan klockan tio. Det kan fan inte vara normalt? Har fått för mig att det är kryp överallt. Och eftersom det inte hör till vanligheterna att jag sitter i endast underkläder och låter min hud vara fri och andas så som just nu, så upptäcker jag ju nya små födelsemärken på min kropp, och självklart tror jag att det är kryp. Men klär jag på mig är jag rädd att det sitter små kvalster där som sedan sätter sig och taffsar på min hud.
Snacka om problem! Jag börjar bli riktigt skruvad (som om jag inte redan är det?!)

Men men, sån är jag! Och det här kommer jag skratta åt imorgon medan jag röjer här hemma och inser att jag inte har ett enda kryp som inneboende! Så det så! För sån är jag!

Precis druckit mina ena energidryck. Efter en timme i kylskåpet var den inte ens lite kall, inte särkillt god heller. men men man kan inte få allt här i livet.
Jag myser iaf till det här i soffan och kollar på CSI, och laddar inför att plocka i ordning lite här. Mår dåligt över alla småsaker jag har spritt ut lite här och där, och klädhögarna jag byggt på köksstolarna. Dom ska bort bort bort! Det mesta ska nog tvättas imorgon endå, så lika bra att sortera!
Sedan ska jag ta reda på all skit jag samlat på vardagsrumsbordet och hyllan under, torka bordet och sedan tända massa ljus och koka ett ägg som belöning! Sedan ska jag hämta min gofilt, bädda ner mig i soffan, slå på en film eller heroes och bara mysa innan jag ska ge mig på den där svårigheten SOVA..

På tal om sova, jag har ju inte somnat innan halvfel sedan månader tillbaka men igår bestämde jag mig för att nu får det fan vara nog, och jag kände mig trött strax efter tolv, så jag beslöt mig för att bädda ner mig i sängen, såg ett avsnitt glee sedan slog jag ihop datorn och blundade i hopp om att få somna. Nej såklart inte, men jag gav mig inte, jag klev aldrig upp och slog på tv'n eller datorn utan jag låg kvar, somnade efter kanske 1,5 timme och vaknade varje timme efter det och kämpade för att somna om, men jag låg åtminstone kvar och försökte. Även om det gick och helvete och jag känner att jag får ut mer av att kolla tv eller serier. Så visserligen är motivationen till att försöka igen ganska låg. Men efter att jag kommit igång med träning kanske det går någolunda lättare!

Vi kan väl hoppas iaf? riiight? :)

men mörda mä vad sugen jag är på energidryck!
Byxlös och slö som jag var nerbäddad under täcke med daton på magen kunde jag inte hålla mig trots att jag lätt klassas som en av stadens lataste människor. Jag flög upp (efter en lång diskution med mig själv) slängde på mig en kalasbyxa gabbade börsen och tog en omvägs(till och med) promenad ner till hemköp för att köpa just energidryck. Kom hem med en kasse med på nektariner och FYRA energidrycker. Som nu sitter och nästan får spasmer över i väntan på att dom ska bli riktigt riktigt kalla, så jag inte ångrar min promenad!

Annars väntar jag på att Jenny ska höra av sig ifall hon hinner komma förbi på en film, men har en känsla av att hon blev kvar i skogarna! Så jag får väl se en film och avnjuta energidryck själv då. Kan ju vara helt okej det också. Imorgon ska jag upp i tid faktiskt, haha! Ska slänga i två omgångar tvätt i maskinen innan jag ska till tandläkaren och få reda på hur många tiotal hål jag lyckats åstadkomma (låt oss hoppas jag har fel)!
Sedan ska jag försöka röj ahär ne aning om det inte är soligt då ska jag försöka få mig lite solbränna hade jag tänkt! Kan jag behöva! Efter det ska jag och Evelina ha lekstuga! Ska bli trevligt!

Men nu ska jag ställa mig i kylskåpet och påskynda drycken!
Ha det fint!

här kommer lite inspiration, självklart har inte jag samma förutsättningar, men man blir ju lite taggad måste man ju erkänna!

http://www.kostdoktorn.se/77-kilo-pa-sju-manader-med-lchf

någon som gått på den dieten?
Överväger starkt att börja fakiskt.
Tror det skulle passa mig perfekt då det bästa jag vet är typ kött, fisk och kyckling med feta såser.
När det gäller kolhydrater är det potatisen jag kommer sakna. Och Pastan på Olearys som är det enda jag ätit sedan det öppnade igen, och det är några gånger nu! Senast idag!

Det bästa är att allt jag har i kyl och frys är mat jag får äta enligt LCHF, mest fisk, mums. vilket gör det hela så mycket enklare. Och framöver är det bara att tänka på att inte handla hem saker med mer än 5% kolhydrater i. Svårare än så är det inte!
Får bara hålla tummarna för att detta är en diet som fungerar på mig!