med tiden
Tiden läker alla sår? Betyder inte det att saker och ting ska kännas lättare, att man ska må någolunda bättre eftersom tiden går? Det är så jag har tagit det. Men ju mer tid som går ju mer tvivlar jag.
Efter så lång tid som gått sedan jag totalt föll samman känner jag att jag fan inte alls kommit särskillt långt alls. Det gör fortfarande i princip lika ont i hjärtat som då, det bränner lika illa i bröstet när jag tänker på det, och saknaden är precis lika stor, om inte större. Och jag har svårare och svårare att tro att jag någonsin kommer komma över det helt. Och nu medan jag skriver detta, hör jag hur alla säger till mig "det är självklart att du gör". Men är det så självklart? När jag efter, ja jag vet inte ens hur lång tid som gått.. och jag sitter fortfarande kvar här i min sorg.
Jag beskrev för mamma för ett tag sedan att även om jag är glad ligger det som ett tunt tunt lager med sorgsenhet över, som aldrig riktigt försvinner. Jag börjar inse vad det är för någonting. Jag vet bara inte hur jag ska bli av med det. Eller få det att gå över till en annan, bättre känsla åtminstone.
Eller förståelse, det kanske räcker. Det kanske till och med tar mig ganska långt. Lite ärlighet, känslighet, att rensa luften. I wish i wish, antagligen helt i onödan.
Tesat sticka en taggig kvist i bröstet, långt in, det tar tid innan det ens känns som om det börjar läka, när det väl känns lite bättre kommer jag och vrider om, även om jag gör det ytterst ytterst lite, nå millimeter bara.. det svider. Det är nog det närmsta jag kan komma hur det har känts och känns för det mesta.
visst, jag är en pessimist, har alltid varit och lär sorgligt nog alltid vara, men det är svårt att vara glad när någon jävlar med den där förbannade kvisten hela tiden, vare sig det är med flit eller inte... det är bara så det känns..
hur kan man känna och sakna nå så mycket som inte bryr sig ett jävla skit. eller åtminstone inte har mage att visa det om det är så. jag vet inte vilket som är värst. jag lär heller aldrig få veta hur det ligger till.. bara mitt psyke kan släppa och istället förstå att jag säkert klara mig minst lika bra själv..
Efter så lång tid som gått sedan jag totalt föll samman känner jag att jag fan inte alls kommit särskillt långt alls. Det gör fortfarande i princip lika ont i hjärtat som då, det bränner lika illa i bröstet när jag tänker på det, och saknaden är precis lika stor, om inte större. Och jag har svårare och svårare att tro att jag någonsin kommer komma över det helt. Och nu medan jag skriver detta, hör jag hur alla säger till mig "det är självklart att du gör". Men är det så självklart? När jag efter, ja jag vet inte ens hur lång tid som gått.. och jag sitter fortfarande kvar här i min sorg.
Jag beskrev för mamma för ett tag sedan att även om jag är glad ligger det som ett tunt tunt lager med sorgsenhet över, som aldrig riktigt försvinner. Jag börjar inse vad det är för någonting. Jag vet bara inte hur jag ska bli av med det. Eller få det att gå över till en annan, bättre känsla åtminstone.
Eller förståelse, det kanske räcker. Det kanske till och med tar mig ganska långt. Lite ärlighet, känslighet, att rensa luften. I wish i wish, antagligen helt i onödan.
Tesat sticka en taggig kvist i bröstet, långt in, det tar tid innan det ens känns som om det börjar läka, när det väl känns lite bättre kommer jag och vrider om, även om jag gör det ytterst ytterst lite, nå millimeter bara.. det svider. Det är nog det närmsta jag kan komma hur det har känts och känns för det mesta.
visst, jag är en pessimist, har alltid varit och lär sorgligt nog alltid vara, men det är svårt att vara glad när någon jävlar med den där förbannade kvisten hela tiden, vare sig det är med flit eller inte... det är bara så det känns..
hur kan man känna och sakna nå så mycket som inte bryr sig ett jävla skit. eller åtminstone inte har mage att visa det om det är så. jag vet inte vilket som är värst. jag lär heller aldrig få veta hur det ligger till.. bara mitt psyke kan släppa och istället förstå att jag säkert klara mig minst lika bra själv..
Kommentarer
Trackback
