som en elektrisk chock genom skelettet
hade nyss så fruktansvärt mycket att skriva... men antar att jobbiga tankar fortfarande sätter sig längst bak efter att dom lite snabbt passerat mitt mående..
ligger åtminstone nerbäddad, besviken & på gränsen till ledsen i soffan för att försöka sova. musiken på högsta volym och hörlurarna tryckt in så långt in i öronen det bara går.. endå vill jag höja.. mer & mer.. så jag inte längre hör vad jag tänker.. undrar samtidigt om man kan ha så hög volym så man inte känner det man känner..
ska iaf försöka få in i skallen vad folk alltid sagt. Men framförallt vad min älskade mamma sa för några dagar sedan
"DU SKA INTE SITTA I ETT VÄNTRUM"
kanske dags att släppa vissa händer, men när vet man att man borde det? eller ska man bara släppa och se vilka som tar min hand när jag väl släppt och behöver en hand att dra mig upp från den där mörka gropen jag allt för många gånger fallit i?
släcker lampan och stänger mina blå, försöker släppa ångesten som ständigt ilar i min kropp.. jag behöver sömn, tömma hjärnan och inse att allt är fel, ändra på det som är och göra det som känns rätt. Det är min plan.. en plan jag inte tror på men som en dag ska bli en vunnen dröm
