undergång
folk sitter och oroar sig över att världen ska gå under nu om någon dag.
jag sitter och oroar mig för att jag kommer gå under när som helst..
har haft värsta dagen på väldigt väldigt länge.
Efter igårkväll har jag insett en hel del saker, sett en hel del saker från ett helt nytt perspektiv, och känner helt annorlunda för allt. och idag har jag gått runt och gjort saker jag måste, fast jag har inte riktigt varit med. det är som om det blev för mycket idag så min hjärna halft slog av. majoriteten av tiden idag har spenderats med tårar rinnandes för mina kinder och en huvudvärk som skriker vätskebrist. matlusten har arit på noll, endå har jag ätit bara för att jag är ledsen. eller för att försöka bevisa att man kan må ännu sämre?
Insåg att jag inte ens kunde glädjas över att gräset nu är grönt, jag kan gå runt i min skinnjacka utan att frysa, jag kan se solan och känna dess strålat värma mot min kind. Det jag längtar efter hela året. För det är någonting som förpestar min hjärna så pass mycket nu, så jag efter varje steg jag tar känner att jag bara vill släppa allt falla ihop och ge upp..
Efter att ha fått en helt ny syn på det som jag eltat nu redan allt för länge känner jag att allt är bara så helt jävla fel. Och jag har inte ens makten att rätta till det jag gjort så fel. Hur gärna jag än vill, och hur mycket jag än försöker.. Jag ser saker varje dag, flera gånger om dagen som gör mig påmind om vad jag gjort, orsakat och förlorat.
Jag är ett nervvrak som när som helst bara kommer tappa det.
Det är det här allt hänger på. Om jag bara kunde få chansen att förklara mig, även om jag kanske inte helt fullt kan, men att få be om ursäkt och kunna släppa om så en liten liten del av det här. För det förstör mig sakta men säkert och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till..
Efter igår känns det som om någon rivit upp alla sår jag någonsin haft inom mig, och de är större och djupare än någonsin. Det är så pass trasigt så det itne längre svider utan bara känns tomt, men endå gör det ont på något konstigt sätt..
du fann min bästa sida, men även en sida som till och med skrämmer mig själv, en sida jag önskar jag aldrig haft, aldrig kommit fram, en sida som inte finns.. men jag antar vi alla har sånna..
jag sitter och oroar mig för att jag kommer gå under när som helst..
har haft värsta dagen på väldigt väldigt länge.
Efter igårkväll har jag insett en hel del saker, sett en hel del saker från ett helt nytt perspektiv, och känner helt annorlunda för allt. och idag har jag gått runt och gjort saker jag måste, fast jag har inte riktigt varit med. det är som om det blev för mycket idag så min hjärna halft slog av. majoriteten av tiden idag har spenderats med tårar rinnandes för mina kinder och en huvudvärk som skriker vätskebrist. matlusten har arit på noll, endå har jag ätit bara för att jag är ledsen. eller för att försöka bevisa att man kan må ännu sämre?
Insåg att jag inte ens kunde glädjas över att gräset nu är grönt, jag kan gå runt i min skinnjacka utan att frysa, jag kan se solan och känna dess strålat värma mot min kind. Det jag längtar efter hela året. För det är någonting som förpestar min hjärna så pass mycket nu, så jag efter varje steg jag tar känner att jag bara vill släppa allt falla ihop och ge upp..
Efter att ha fått en helt ny syn på det som jag eltat nu redan allt för länge känner jag att allt är bara så helt jävla fel. Och jag har inte ens makten att rätta till det jag gjort så fel. Hur gärna jag än vill, och hur mycket jag än försöker.. Jag ser saker varje dag, flera gånger om dagen som gör mig påmind om vad jag gjort, orsakat och förlorat.
Jag är ett nervvrak som när som helst bara kommer tappa det.
Det är det här allt hänger på. Om jag bara kunde få chansen att förklara mig, även om jag kanske inte helt fullt kan, men att få be om ursäkt och kunna släppa om så en liten liten del av det här. För det förstör mig sakta men säkert och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till..
Efter igår känns det som om någon rivit upp alla sår jag någonsin haft inom mig, och de är större och djupare än någonsin. Det är så pass trasigt så det itne längre svider utan bara känns tomt, men endå gör det ont på något konstigt sätt..
du fann min bästa sida, men även en sida som till och med skrämmer mig själv, en sida jag önskar jag aldrig haft, aldrig kommit fram, en sida som inte finns.. men jag antar vi alla har sånna..
Kommentarer
Trackback
