elinmarilynsvedin

sitter i sängen och dricker cola zero, min stora favorit. fan, jag har vänt på dygnet. och trots att tröttheten smög sig på för redan några timmar sedan vägrar jag gå och lägga mig. Den onda delen av mig vinner alltid. snacka om att vara svag. lyssnar på veronica maggios nya skiva och saknar. och så läser jag bloggar. letar inspiration för både mig själv och mitt hem. det hjälper lite. men saknaden tar över mellan varje inlägg. att det aldrig lägger sig. att hjärtat fortfarande kan bränna till sådär obehagligt av sorg ibland och hoppa till så det känns som det sätter sig i halsen på mig berädd på att kväva mig. ja, jo jag vet. jag är bra sorglig. men det här är verkligen någonting som fastnat, som ingenting annat, någonsin. så jag hoppas för allas skull att dom slipper det, att någon eller något fastnar så förjävla hårt att ingenting kan få det att försvinna. kanske på gott och ont. men när man försöker få det att kännas bra men utan varken framsteg eller hjälp, då gör det bara ont.

Visst du kan skratta och låtsas som ingenting
Men jag vet allt om dig för du har varit min