elinmarilynsvedin

jag går under nu. jag bara känner det. det gör så ont och nu kan jag inte hålla tårarna tillbaka längre. lakanen har bytt färg från ljust till mörkt efter att tårar som fallit. men det känns lättare på något sätt att bara gråta rakt ut än att försöka hålla tillbaka och känna tankarna ännu starkare. jag har försökt allt, allt, förutom att flytta, men jag kan inte låta någonting sånt här få mig att  lämna, springa, gömma mig. så jag vet inte vad jag ska göra. och jag ser inget slut på det här. ska det vara såhär resten av mitt liv nu? har jag fastnad så hårt så det verkligen blivit en del av mig? en del som aldrig kommer försvinna? varför slutar aldrig tårarna rinna? dom har runnit av exakt samma anledning nu i flera år.. det måste väl säga någonting? tydligen ingenting som betyder någonting iaf. det gör så ont i mig så jag tror snart går jag sönder. snart ligger jag här och vägrar kliva upp, då allt känns meningslöst och jävligt.
hur kan det bara bli värre hela tiden, ju mer tid som går? tiden läker all sår? mina verkar rivas upp och hällas salt i..


vad var jag? frågan dyker upp då och då. vadfan var jag?