elinmarilynsvedin

jag vill inte gråta mer. jag vill inte känna mig övergiven. jag vill inte sakna så det gör ont. jag vill inte vara ovetandes om vad det är jag känt så mycket för i så många år. jag vill inte att den jag hängt upp mitt liv på, ska hata mig och försvinna. jag vill inte vara med nå mer...

jag vill inte känna nå fler tårar på min kind, mitt huvud pulserar och varje gång hugger det till som ett knivhugg. det gör ont, men det gör ondare i bröstet. ändå frågar jag mig varför? vad är det som gör ont? att än en gång bli sårad, när jag egentligen borde vara så van så jag inte ens borde lägga märke till det. för det är så det känns ibland numera.. jag är så dum, så jag borde fan få stryk. kommer jag någonsin släppa? Kommer jag någonsin bli helt fri det här? jag är så orolig och rädd. vad händer nu? vad gör jag nu? jag vill inte hamna där jag var, jag tog mig ju just därifrån.

ändå hoppas jag att allt ska bli bra igen.. jag kommer aldrig sluta hoppas. även om jag ibland inget annat vill än att hoppet ska lämna mig, men jag är rädd att det inte finns i min värld..
Var ska jag börja? var ska jag starta min väg ifrån det här? känns som jag är helt sjuk i huvudet.. varför känner aldrig någon annan såhär? jag skulle kunna slita ut mitt hjärta och ge bort mig själ för att allt ska vara bra. men jag skulle aldrig få någonting tillbaka är jag rädd för..

hur man tycka så om någon som inte ens ser än längre...





jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans
jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit sams
jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans
jag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns

det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu