elinmarilynsvedin

somnade tillslut imorse, av utmattning. idag känns allt tomt, men då och då känner jag en känsla av någonting annat, sorg? ensamhet? övergivenhet? besvikelse? hat?
Jag vill inte kliva upp idag, jag vill inte vakna förrän jag fått ett svar. men här sitter jag och kan inte somna om. jag känner att det finns tårar kvar som bara vill komma ut, men jag håller emot. jag orkar inte med huvudvärken och ångesten det ger. då och då får jag sånna panikkänslor så ja inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv, dom kommer fort över mig och försvinner på några sekunder, men dom gör mig trött och jag får en käsnla av värdelöshet efteråt. jag är så trött på det här nu, trött på att känna allt för mycket för något som just nu inte är värd en endaste sekund av mig tid... skriver jag i ren sorg, men endå? ingen jag känner skulle ha sagt någonting annat om dom visste..
Varför är det bara jag som fastnat såhär? Jag har aldrig hört någon annan må såhär. Folk verkar ha så lätt att släppa och gå vidare, även om det säkert sitter kvar i dom ett tag, men jag kan för allt i livet inte bara släppa det, även om det nu gett mig mer smärta och sorg än någonting annat. Det betyder alldeles för mycket för mig. Funnits där när jag behövt någon som mest. Lyft upp mig när jag varit på botten, även om jag sedan släptes ner igen, lyst upp när allting bara var svart, tröstat mig när allt bara känts hopplöst, fått mig att skratta när jag egentligen velat gråta, känt att jag varit en del i någonting, lyssnat när jag velat prata ut, gett mig en tröstande kram och de rätta orden när jag velat ge upp. Men allt det känns som en lögn nu, som någonting jag bara hittat på i mitt huvud! Någon jag trodde skulle finnas där för alltid, lämnade mig på botten och har aldrig kommit tillbaka.. och jag är rädd att det förblir så.
Jag kommer aldrig släppa in någon så igen. aldrig.