elinmarilynsvedin

Två veckor har gått. Två veckor som verkligen sprungit förbi. Och nu är första gången jag verkligen tänkte på det. Och bara kände hur tårarna brände och sakta pressade sig fram. För första gången verkligen slog det mig vad det faktiskt är som har hänt. Samtidigt som jag inte alls förstår. Det är nog för overkliget på något sätt, så min hjärna och mina känslor kopplas bort. För trots att jag vet vad som hänt, så förstår jag inte och känner inte hur sjukt och illa det faktiskt är.



Ska se klart på Dear John och sova nu. Försöka rensa skallen för ett tag. Hoppas på några lättsamma drömmar och bra sömn. Imorgon kommer att bli en lång dag. En lång dag jag hoppas går snabbt och som jag ska ta mig igenom.
godnatt!