elinmarilynsvedin

Du tyckte jag var patetisk sist jag kände såhär. Jag ryckte efter många om och men upp mig och försökte se något slags ljus i allt som hänt och hur det hela slutat. Och till slut gjorde jag det, ett litet ljus som blev lite klarare ju längre tiden gick. Jag har alltid haft en tendens att försöka bita ihop och inte tänka på det som tynger mig, även om det gått sämre och sämre de senaste åren. Men det är det jag gjort. Försökt se det från en bättre vinkel och känna att "fan, det här klarar väl jag". Men nu känner jag hur mina egentliga känslor tränger igenom. Hur jag inte kan hålla tillbaka känslan av saknad, och känslan av att förlora någonting som stod mig så nära, så nu när vi inte har någon kontakt känns som om jag förlorat helt. Som om du vore död. Det bränner i hjärtat och i ögonen så fort jag tänker på det. Att alla år tillsammans betyder ingenting, när det betyder allt för en annan.
Jag kan inte förstå hur man kan efter att ha spenderat så lång tid ihop, kallat mig ens bäste vän, och sedan bara vara så iskall och falsk. Inte ens kunna vara ärlig. Och inte kunna förstå att det gör ont i en annan. Jag vill inte falla tillbaka till det jag nyligen tagit mig ifrån, men du gör det fan i mig inte lättare att acceptera och ta in hur läget är. Var jag så hemsk? Är jag så jävlig? Var allt bara en fet jävla lögn? Och har jag helt enkelt bara sålt min själv och mitt hjärta till någon slags djävul? Det känns så! För ingen tar mig med sån storm som du. Ingen får mig att fastna så jävulsk. Ingen får mig så glad och lycklig. Och ingen, absolut ingen får mina tankar bort från dig. Och det värsta av allt, ingen når upp till den nivån du hade i mina ögon. Även fast jag vet att det är en nivå inte ens du uppnår just nu. Utan bara en påhittad bild jag skapat i mitt huvud. För jag har vägrat se allt dåligt, och jag gör det fortfarande. Inte ens när jag hör mig själv säga det, och hur hemskt och jävligt det än låter så förstår jag hur fan det var. För du fanns alltid där när jag behövde dig, och det vägde så mycket tyngre, och det fortfarande det jag ser framför mig när jag tänker på dig. Och jag saknar dig. För ibland känner jag för att bara prata med dig. Dig och ingen annan. Men de verkar vara för mycket begärt.. Det värsta är att både du och jag vet att jag aldrig kommer sluta hoppas på att vi kan prata som förr och ta vara på den del som faktiskt fungerade..


och så har jag gjort det igen. varit så där äckligt patetisk som du bara tycker att jag kan vara..