at ta flera år och sedan inte ens kunna säga hej då, antar att det hela bara varit ett långsamt förväl?!
NU är det över, nu är förbi. Efter år, månader, veckor och dagar är det verkligen slut. Och jag har inte gråtit en tår, tänkt en sorglig tanke eller sjunkit ner i någon deprision heller. Det är olikt mig, men jag har faktiskt mått bra. Kanske kan man bara må visst mycket dåligt över en person, och jag har gjort det tillräckligt mycket redan? Jag vet inte, men jag klarar mig bra. Eller ja, från att vara ledsen, jag är bara arg och grymt besviken. Känner mig lurad på alla möjliga sätt, och som att jag inte känner människan för fem öre, allt jag trott tänkt och känt, allt känns som ett skämt, en lögn och någonting jag själv bara hittat på i mitt huvud! Det enda som gör ont just nu är att människan inte ens har mage att säga hej då efter all tid vi spenderat tillsammans. Det kommer för alltid för mig vara oförklarigt och någonting jag aldrig kommer att förstå. Men vi är ju alla olika.
En del av mig skakar bara på huvudet och skrattar åt den patetiska situationen, medan en annan självklart hoppas på att vi mognar på oss och kan prata normalt igen, även om det känns väldigt långt borta just nu! Och en tredjedel är verkligen så arg så det finns inte! Arg på honom, arg på mig! Vad hemskt korkad man har varit, och vad mycket av min ungdom som gått förlorad, arg på honom för att han låtit det hålla på såhär. Arg över hur vissa kan vara så otroligt känslolösa.. Även om vi har haft våra stunder. Både bra och dåliga, så känns allt just nu bara så väldigt onödigt och bortkastat. Du som var på toppen för mig, och har nu trillat ner så långt ner så det nästan är sorgligt. Ja, rikgti sorgligt faktiskt. Så sorgligt att en ganska stor del tycker synd om dig. Men det har jag alltid gjort. Redan i början av 2008 när jag jag först lärde känna dig, och lät mig själv falla så hårt så jag inte insåg att jag borde vänt ryggen mot dig redan då. Men du har någonting speciellt som jag inte kunnat släppa, och den delen och dom tankarna kommer finnas kvar länge, även om dom oftast försvinner bland all ilska, sorg och besvikelse inom mig just nu. Men det finns någon riktigt fin person under allt det fula hos dig, all osäkerhet du har och ditt beroende av bekräftelse, det vet jag, för jag har sett det då och då, även om det nu var väldigt länge sedan. Jag hoppas bara inte du begraver den delen för långt in, för du är egentligen en riktigt bra människa, det vet jag, synd du döljer det så ofta. Jag vet ju att folk förändras, inte bara du som gjort det självklart, och inte bara du som sårat och betätt dig dåligt, jag har självklart varit en riktigt dålig människa jag med. Men jag vet att jag hade kunnat ge allt för dig, och jag kommer alltid bry mig om och älska dig för vissa saker, för du har varit en av de som betytt riktigt mycket för mig, men de senaste året har vi bara förstört tyvärr, och jag kan aldrig förstå varför vi lät det gå så långt. Jag har alltid vetat att en dag skulle vi gå åt varsit håll, även om jag hoppats att jag haft fel, men att det skulle bli såhär illa kunde jag nog aldrig tänka mig, att vi inte ens kan prata med varandra, förklara allt för varandra, behndla varandra som människor, vara vänner, eller ens heja..
..att efter all tid tillsammans inte ens kunna säga förväl, det är det värsta av allt..
och där kom tårarna...
En del av mig skakar bara på huvudet och skrattar åt den patetiska situationen, medan en annan självklart hoppas på att vi mognar på oss och kan prata normalt igen, även om det känns väldigt långt borta just nu! Och en tredjedel är verkligen så arg så det finns inte! Arg på honom, arg på mig! Vad hemskt korkad man har varit, och vad mycket av min ungdom som gått förlorad, arg på honom för att han låtit det hålla på såhär. Arg över hur vissa kan vara så otroligt känslolösa.. Även om vi har haft våra stunder. Både bra och dåliga, så känns allt just nu bara så väldigt onödigt och bortkastat. Du som var på toppen för mig, och har nu trillat ner så långt ner så det nästan är sorgligt. Ja, rikgti sorgligt faktiskt. Så sorgligt att en ganska stor del tycker synd om dig. Men det har jag alltid gjort. Redan i början av 2008 när jag jag först lärde känna dig, och lät mig själv falla så hårt så jag inte insåg att jag borde vänt ryggen mot dig redan då. Men du har någonting speciellt som jag inte kunnat släppa, och den delen och dom tankarna kommer finnas kvar länge, även om dom oftast försvinner bland all ilska, sorg och besvikelse inom mig just nu. Men det finns någon riktigt fin person under allt det fula hos dig, all osäkerhet du har och ditt beroende av bekräftelse, det vet jag, för jag har sett det då och då, även om det nu var väldigt länge sedan. Jag hoppas bara inte du begraver den delen för långt in, för du är egentligen en riktigt bra människa, det vet jag, synd du döljer det så ofta. Jag vet ju att folk förändras, inte bara du som gjort det självklart, och inte bara du som sårat och betätt dig dåligt, jag har självklart varit en riktigt dålig människa jag med. Men jag vet att jag hade kunnat ge allt för dig, och jag kommer alltid bry mig om och älska dig för vissa saker, för du har varit en av de som betytt riktigt mycket för mig, men de senaste året har vi bara förstört tyvärr, och jag kan aldrig förstå varför vi lät det gå så långt. Jag har alltid vetat att en dag skulle vi gå åt varsit håll, även om jag hoppats att jag haft fel, men att det skulle bli såhär illa kunde jag nog aldrig tänka mig, att vi inte ens kan prata med varandra, förklara allt för varandra, behndla varandra som människor, vara vänner, eller ens heja..
..att efter all tid tillsammans inte ens kunna säga förväl, det är det värsta av allt..
och där kom tårarna...
Kommentarer
Trackback
