elinmarilynsvedin

den senaste tiden har jag haft svårt att veta vad jag känner för allt, jag tror jag att jag känner en sak och så får det förbli. Även om jag egentligen inte gör det, jag har bara så svårt att känna efter numera. Det är inte mycket som sårar mig längre, och att gråta är långt bort nu jämfört med förr..
..förutom när det kommer till dig. jag förstår inte hur jag kunnat fasta så för någon. helt paralyserad och .. ja.. fast! visst, jag har fastnat för folk förr, fast aldrig såhär, då vare som om ja fastnat med nå b-klister som löses upp med bara vatten. det här är superlim och det gör ont att slita sig loss, för jag sitter verkligen fast.. ordentligt!
Jag har sagt om andra att ja kommer aldrig komma över den här personen, sen knäpper jag med fingret så har den personen varit bortglömd, visst lite längre tid kanske det tog, men det gjorde inte särskillt ont faktiskt. Ingenting jämfört med det här. Och jag vet ju själv varför. Jag kände inte dom som jag känner dig. Jag har aldrig öppnat mig, gett av mig själv, blottat mig och sålt mig så som jag gjort nu.
Jag är snart tom nu, jag känner det.. och jag har haft hjärtklappningar i flera dagar nu, ibland har jag det konsant under en tid.. kanske är det så tomt och lätt att för varje slag är det nära att studsa ut.. det känns så iaf, det är nästan så jag känner det i halsen ibland. Jag blir både rädd och och oberörd på samma gång. Nästan så jag inte orkar bry mig alls. Det finns så mycket jag skulle välja göra ogjort och säga till den här personen, men jag får inte ens chansen till det..




jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig