elinmarilynsvedin

Den senaste tiden har hjärnan gått på högvarv, tankar hit och dit om
 allt mellan himmel och jord. 
Vissa dagar vet jag varken ut eller in. Och framförallt inte vem jag egentligen är. 
Jag har gått och blivit någonting jag inte vill vara. Och det skrämmer mig 
att jag inte ens kan kontrollera mig själv. 
Jag har tänkt mycket på att det är så många människor jag aldrig gett chansen,
 men så slog det mig att
det kanske är mig själv jag inte ger en chans. Jag ryggar tillbaka av 
osäkerhet och rädsla, eller så är jag bara fast vid någonting som jag 
verkligen inte kan släppa.
Jag vet att jag är en person som har väldigt svårt att släppa när
 jag väl släppt in och öppnat mig för någon. Men det är jobbigt när 
man inser att man bör släppa men endå inte kan. 
Man bör men man vill inte. 
Men det viktigaste är kanske bara att man insett det, så löser sig allt utifrån det? 
Tillslut når det kanske enda in, ja lika långt in som personen i fråga har lyckats komma. 
Eller så förändras allt och man vet absolut ingenting. 
ja, vad vet man egentligen..
jag tror iaf att förr eller senare känner man sig nog lycklig.. på riktigt.. enda längst där inne




Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp
Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp
Men ändå, där vi gick, hon skratta till och prata' på och höll sig vaken

Hon sa: "Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort som dom har tänkt
För jag vill aldrig bli en sån, så har jag lärt mig det igen
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än"

Varje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut, allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut