elinmarilynsvedin

Jag har inte gråtit på ett bra tag, men nu. Nu när jag kollar mig omkring, ligger på platsen som "tillhör" någon annan. Då kan jag inte låta bli. Jag kan inte låta bli att se tomheten och ensamheten här. Allt ser så annorlunda ut, och jag kan inte hindra mig själv från tårar. Som att jag får verkligheten och sanningen kastad över mig och känner hur jag trycks mer och mer ner. Ett stort svart hål i mitt bröst, en tomhet och en saknad så stor så jag kan knappt beskriva. Jag som kännt att det gått så bra nu. Men nä, vem har jag försökt lura. Sanningen och verkligheten kommer ju alltid ikapp, förr eller senare. Det borde jag ju veta vid det här laget.. Om man bara kunde radera... Göra saker och ting ogjort, glömma...